Månadsarkiv: april 2012

JUST ONE LAST THOUGHT

I’m sitting here, thinking about everything. And suddenly I feel my eyes begin to fill with frustrated tears which I angrily wipe away, because the one thing I’ve always said to myself is to never ever cry over you.

But then I realize that I’m not crying over you – I’m crying over all the opportunities I missed to tell you how I feel. There were so many of them and you kept serving me them, but I let them pass. So many nights we spent looking into each others eyes and not saying anything; so many times when you’ve called me 3AM in the morning just to chat, so many times you and I were alone and you looked at me like you had something to say. I never met you halfway. I didn’t like the strong hold you had over me.

What a fucking moron I was. I’m sorry… There are just no words for this.

We’ll never be

Jag har ca. 640 facebookvänner. 640 människor som jag ska ha träffat, utbytt några ord med, minst; och egentligen har jag träffat så väldigt många fler människor än så, kanske så mycket som 5000 personer under hela mitt liv, men det var inte förrän jag träffade dig – 1 av alla dessa hypotetiska 5000 – som mitt liv förändrades.

Jag tycker bara att det är så sjukt att det är 5 år sedan jag blev kär i dig. Gud alltså jag kommer verkligen aldrig, aldrig glömma ögonblicket du och jag träffades. Ju längre tid som passerar desto mer otroligt känns vårt första möte, men faktum är att jag skrev om det inte långt därefter, skrev om det medans minnet fortfarande var färskt, plus att jag fortfarande klart minns dagen därpå då jag var hemma hos min bästa vän och utbrast ”det hände en sån otroligt bisarr grej igår”, och sen berättade hela historien om hur jag träffat en kille när jag var med några kompisar som mötte min blick när vi skulle hälsa men sen bara stelnade till. Och hur jag kände en något som small  i maggropen och plötsligt hade jag ont överallt för det enda jag kunde göra var att stirra tillbaka.

jag älskar dig fortfarande. Jag älskar dig hela tiden; jag har aldrig slutat, egentligen aldrig glömt. Och jag har aldrig förstått hur det, rent kemiskt, sett till hur kroppen och dess signaler fungerar, kan vara så att en människa kan kännas som ens hem.

Jag vet inte vad jag vill med inlägget. Ingenting. Jag kommer att fortsätta mata in såna här tankar där jag försöker förklara saker och ting, men det är ju tyvärr helt omöjligt att göra detta. Jag kan inte förklara det jag känner för dig; hur mina känslor är en enorm röra av kärlek, stolthet, äckel och sorg. Linjerna mellan allt dessa har suddats ut; jag vet inte vart en känsla börjar och den andra slutar längre. Allt är bara en enda stor röra som alltsammans ligger och klumpar i hjärtat på mig, medans hjärtat slår och slår trots att du inte är här och troligtvis aldrig kommer att komma tillbaka.