Månadsarkiv: mars 2012

Och det är så lustigt för om dagarna tänker jag knappt på dig alls

Jag drömmer om dig hela tiden. Levande, utsmyckande drömmar om dig. Ibland bråkar vi. Ibland har vi sex. Ibland är du med någon annan, men för det mesta är vi kära.

Det är påhittade scenarier blandade med verkliga minnen – plötsligt så kan jag minnas en gång i 2:an på gymnasiet; jag hade prov och du hade suttit och förhört mig hela rasten. På vägen in till provsalen så säger du, halvt på skämt, ”och så glömmer du inte att stänga av din mobil” och jag är så jävla distraherad av hela grejen som är du att jag bara svassar in i klassrummet utan att svara, ändå väl medveten att du följer mig med blicken tills dörren stängs om mig.

Du spenderade sedan hela min provtid med att skicka sms efter sms, och jag var helt distraherad inte av vad du gjorde utan att du gjorde det. För mig var det ju det yttersta exemplet på att du var kär i mig, vilket du var i rättvisans namn. Men jag var så enkel att charma då, fast å andra sidan så har jag ju fortfarande inte funnit ett sätt att inte mjukna varje gång jag ser dig, trots att åren gjort mig hårdare.

—–

Vill du veta det allra värsta? Det känns som att jag alltid säger så men det är ju för att jag fortsätter komma på saker som är ännu värre, men vill du veta det värsta? Det är att jag så otroligt gärna ser dig lycklig att jag börjar gråta varje gång du lyckas med något mer, men tårarna är lika mycket av lycka och stolthet som dom är av sorg att jag inte får vara med att dela dom ögonblicken längre. Det gör så jävla ont att tänka på dig för det är en sån sällsam blandning av vördnad, hat och kärlek jag känner, och du kommer aldrig att förstå hur det är att se kärleken i sitt liv springa iväg och leva ett liv du inte är det minsta del av.

Nej nu kom jag på något ännu värre igen. Shit nu när jag tänker efter så är allt annat bagateller i jämförelse, ja Gud detta är verkligen det allra allra värsta: mitt hjärta har tillhört dig i 5 år. Jag kommer inte undan det – jag är fortfarande kär i dig.

Och jag drömmer om dig, hela tiden.

Annonser

I know Pyrite from 24 carat

Wow I’m completely, so not at all, over you

Will I ever be able to romanticize the past?

In a way that I can explain it to others; like, be able to make a motion picture of it – not a real one, but a motion picture of words, a story, something written and you’ll see it before you eyes because I’ve just told it to you and I’ve done it so well.

Will I in 5 years look back at the life I live now, and somehow be able to see the beauty in it? It’s hard to imagine now – what’s beautiful with my daunted, frosty, lonely life? There’s nothing even remotely beautiful about; nothing ”so tragic it’s beautiful” or ”if you twist it to the right, take a few steps from it and squint with your eyes in a dark room, it’s kinda lovely”.

I wish I could write something to make people understand of my longing, you know? Granted, it used to be much worse, this wistfulness… Because a year ago, I longed back to a place, where I supposedly was a better version; where a shiny, lovelier version of myself magically emerged from the shell that is my hometown (and I guess, also past), and she was so great. She was amazing in every way so a year ago, every single moment I was missing her and by extension, the place where nobody doubted that the beautiful, laughing girl with joie de vivre in abundance was me. That wistfulness in itself was beautiful, I guess, but now I’ve gone from that to something more…. Matt. I’ve just realized that it wasn’t the place, I mean – the problem isn’t that i hate who I am in my hometown, the problem is that i hate who i am, period. So I don’t even have that anymore.

So no matter how realistically I see things now, this longing will never go away. By realizing the problem lies within myself I’ve taken away my only chance to reclaim my confidence, to reclaim the inner light I always felt was such a part of my personality when my life was… somewhere else.

And I guess that’s pretty much all i had to say

 

Introduction

Jag tänker börja med att tala om att

Min poesi uppstår under sena nätter; med täcket virat omkring mig eftersom fönstret öppet när jag röker cigarett efter cigarett. Vad som räknas som poesi – det är väl de orden som uttrycker det som man försöker säga, eller? Svårare än så är det nog inte.

Som introvert människa, som en med så väldigt många ansikten, blir man till slut väldigt väldigt ensam. Så när man träffar en människa som förstår en, blir man otroligt fäst vid den och det är oftast ett tecken på att allt är fel

Jag har haft en stor kärlek i mitt liv, och hur stor den var, vet han nog inte ens själv.

Musik är mitt vigvatten

och sen vill jag avsluta med att jag älskar livet så otroligt mycket; det är ju därför jag fortfarande är kvar här.