You’re leaving – You left

As you step on the plane, on your way to the life we could’ve shared – why would you be thinking about me?

You’re not. You don’t.

Where did we go?

Annonser

En smärta så dov

Vackra människa – jag skulle byta bort allt för att få sitta med dig, som vi brukade. 10 minuter av den vänskap vi brukade dela; ett fåtal ögonblick där vi ännu en gång var ett med varandra. Suget i bröstet, det hålrum som ekar efter dig, blir ibland så jävla stort…

Gustav; jag tar tillbaka allt.

—————-

Jag var 15 år gammal, och jag hade ögon som stjärnor.

Things I never do

Look att your pictures.

Now why, WHY would I do that?

Do you know what the saddest thing in the world is?


To love someone that used to love you.

Suddenly frozen with emotion.

I hate, love and envy you in equal measures.

There used to be a time when I wished you would leave me alone. Now that has happened and there is nothing in the world I’d love more than a call from you, telling me you miss me and wanting to hear about my day. I used to look at the clock a 11:11 and immediately think about you, and now, I still do. Nothing has changed still everything has; you are the love of my life and you’re not here because i prayed to god you wouldn’t be.

Thus, you haunt me.

My love for you is breaking my heart
the loneliness in which you’ve left me in
the state in which I find myself
destroys and kills, throbs and dries
into permanent molds of sorrow
memories
all named by you
all claimed by you.

JUST ONE LAST THOUGHT

I’m sitting here, thinking about everything. And suddenly I feel my eyes begin to fill with frustrated tears which I angrily wipe away, because the one thing I’ve always said to myself is to never ever cry over you.

But then I realize that I’m not crying over you – I’m crying over all the opportunities I missed to tell you how I feel. There were so many of them and you kept serving me them, but I let them pass. So many nights we spent looking into each others eyes and not saying anything; so many times when you’ve called me 3AM in the morning just to chat, so many times you and I were alone and you looked at me like you had something to say. I never met you halfway. I didn’t like the strong hold you had over me.

What a fucking moron I was. I’m sorry… There are just no words for this.

We’ll never be

Jag har ca. 640 facebookvänner. 640 människor som jag ska ha träffat, utbytt några ord med, minst; och egentligen har jag träffat så väldigt många fler människor än så, kanske så mycket som 5000 personer under hela mitt liv, men det var inte förrän jag träffade dig – 1 av alla dessa hypotetiska 5000 – som mitt liv förändrades.

Jag tycker bara att det är så sjukt att det är 5 år sedan jag blev kär i dig. Gud alltså jag kommer verkligen aldrig, aldrig glömma ögonblicket du och jag träffades. Ju längre tid som passerar desto mer otroligt känns vårt första möte, men faktum är att jag skrev om det inte långt därefter, skrev om det medans minnet fortfarande var färskt, plus att jag fortfarande klart minns dagen därpå då jag var hemma hos min bästa vän och utbrast ”det hände en sån otroligt bisarr grej igår”, och sen berättade hela historien om hur jag träffat en kille när jag var med några kompisar som mötte min blick när vi skulle hälsa men sen bara stelnade till. Och hur jag kände en något som small  i maggropen och plötsligt hade jag ont överallt för det enda jag kunde göra var att stirra tillbaka.

jag älskar dig fortfarande. Jag älskar dig hela tiden; jag har aldrig slutat, egentligen aldrig glömt. Och jag har aldrig förstått hur det, rent kemiskt, sett till hur kroppen och dess signaler fungerar, kan vara så att en människa kan kännas som ens hem.

Jag vet inte vad jag vill med inlägget. Ingenting. Jag kommer att fortsätta mata in såna här tankar där jag försöker förklara saker och ting, men det är ju tyvärr helt omöjligt att göra detta. Jag kan inte förklara det jag känner för dig; hur mina känslor är en enorm röra av kärlek, stolthet, äckel och sorg. Linjerna mellan allt dessa har suddats ut; jag vet inte vart en känsla börjar och den andra slutar längre. Allt är bara en enda stor röra som alltsammans ligger och klumpar i hjärtat på mig, medans hjärtat slår och slår trots att du inte är här och troligtvis aldrig kommer att komma tillbaka.

Och det är så lustigt för om dagarna tänker jag knappt på dig alls

Jag drömmer om dig hela tiden. Levande, utsmyckande drömmar om dig. Ibland bråkar vi. Ibland har vi sex. Ibland är du med någon annan, men för det mesta är vi kära.

Det är påhittade scenarier blandade med verkliga minnen – plötsligt så kan jag minnas en gång i 2:an på gymnasiet; jag hade prov och du hade suttit och förhört mig hela rasten. På vägen in till provsalen så säger du, halvt på skämt, ”och så glömmer du inte att stänga av din mobil” och jag är så jävla distraherad av hela grejen som är du att jag bara svassar in i klassrummet utan att svara, ändå väl medveten att du följer mig med blicken tills dörren stängs om mig.

Du spenderade sedan hela min provtid med att skicka sms efter sms, och jag var helt distraherad inte av vad du gjorde utan att du gjorde det. För mig var det ju det yttersta exemplet på att du var kär i mig, vilket du var i rättvisans namn. Men jag var så enkel att charma då, fast å andra sidan så har jag ju fortfarande inte funnit ett sätt att inte mjukna varje gång jag ser dig, trots att åren gjort mig hårdare.

—–

Vill du veta det allra värsta? Det känns som att jag alltid säger så men det är ju för att jag fortsätter komma på saker som är ännu värre, men vill du veta det värsta? Det är att jag så otroligt gärna ser dig lycklig att jag börjar gråta varje gång du lyckas med något mer, men tårarna är lika mycket av lycka och stolthet som dom är av sorg att jag inte får vara med att dela dom ögonblicken längre. Det gör så jävla ont att tänka på dig för det är en sån sällsam blandning av vördnad, hat och kärlek jag känner, och du kommer aldrig att förstå hur det är att se kärleken i sitt liv springa iväg och leva ett liv du inte är det minsta del av.

Nej nu kom jag på något ännu värre igen. Shit nu när jag tänker efter så är allt annat bagateller i jämförelse, ja Gud detta är verkligen det allra allra värsta: mitt hjärta har tillhört dig i 5 år. Jag kommer inte undan det – jag är fortfarande kär i dig.

Och jag drömmer om dig, hela tiden.

I know Pyrite from 24 carat

Wow I’m completely, so not at all, over you

Will I ever be able to romanticize the past?

In a way that I can explain it to others; like, be able to make a motion picture of it – not a real one, but a motion picture of words, a story, something written and you’ll see it before you eyes because I’ve just told it to you and I’ve done it so well.

Will I in 5 years look back at the life I live now, and somehow be able to see the beauty in it? It’s hard to imagine now – what’s beautiful with my daunted, frosty, lonely life? There’s nothing even remotely beautiful about; nothing ”so tragic it’s beautiful” or ”if you twist it to the right, take a few steps from it and squint with your eyes in a dark room, it’s kinda lovely”.

I wish I could write something to make people understand of my longing, you know? Granted, it used to be much worse, this wistfulness… Because a year ago, I longed back to a place, where I supposedly was a better version; where a shiny, lovelier version of myself magically emerged from the shell that is my hometown (and I guess, also past), and she was so great. She was amazing in every way so a year ago, every single moment I was missing her and by extension, the place where nobody doubted that the beautiful, laughing girl with joie de vivre in abundance was me. That wistfulness in itself was beautiful, I guess, but now I’ve gone from that to something more…. Matt. I’ve just realized that it wasn’t the place, I mean – the problem isn’t that i hate who I am in my hometown, the problem is that i hate who i am, period. So I don’t even have that anymore.

So no matter how realistically I see things now, this longing will never go away. By realizing the problem lies within myself I’ve taken away my only chance to reclaim my confidence, to reclaim the inner light I always felt was such a part of my personality when my life was… somewhere else.

And I guess that’s pretty much all i had to say